Ett år efter Kerstins begravning så hade Knut fortfarande inte lyckats lägga det lilla missödet bakom sig. "Varför i satan skulle hon kalla mig för ett jävla skoj?" utbrast Knut med gråten i halsen. "Sattan, Kerstin... Du visste att jag blir arg lätt. Det är min plattfot som gör det. Jag kunde ju för sören inte hjälpa det!"
