Kapitel 2:

Jag minns min första vistelse på sjukhuset. Jag låg i en vis säng med en mackapär som hjälpte mig andas. Jag var så försvagad av min blåskatarr nämligen.

En pompös dag har däckat sig fast i minnet extra mycket av min vistelse vid St. Bruno. Nämligen när en läkare jag knappt kände igen kom in., och innan jag visste ordet av så hade han runkat med mig. Tydligen brukade han även slå andra patienter.

För att göra en förjävlig historia kort, så blev läkaren påkommen av Dr. Rostig och fick en officiell gammelape-varning.

Det skulle snart visa sig att doktorer som runkat med mig var mitt minsta problem. Min blåskatarr hade utvecklats fullt till bulimi. Vid det här laget låg jag enbart stilla och lyssnade på ljudet från respiratorn. "AAH-KLAPP-KLAPP-KLAPP-Pffffsh ... AAH-KLAPP-KLAPP-KLAPP-Pffffsh". Det var ljudet av mina lungor som gav upp på grund av cancer i gammeltarmen...