Rutger var lyckligt ovetande, men han hade cancer i barnstjärten. Själv trodde han att det bara var inbillningssjuka som snart skulle gå över. Han klädde på sig och tog på sin ytterrock av äkta igelkott-läder.
Det var kallt ute och regnet föll över Stamstad. Rutger tänkte på om han skulle träna folkrace eller spela xylofon med sitt band idag. Det fick bli folkrace, sist bandet spelade lät det mest som en massa boomande och plaskljud. Rutger föredrog ändå folkrace, han kallades till och med Ärkenöt folkrace av sina bekanta.
Rutger kom fram till kontoret, han jobbade som bantare på Firma Snus-Jerry Styrbjörnmans Eftr och trivdes bra. Han slog sig ned vid sin stordator och började jobba. Han hade en väldigt viktig uppgift idag.
Han hade bara hunnit sortera några toabilder som skulle in till chefen när han kände hur det högg till i stjärten. Det blev gult för ögonen och Rutger kände sig vimsig. Han drömde sig bort till Turkiet och hörde vågorna och den varma vinden mot sitt ansikte. Ã…h, Turkiet, det var så längesen sist...
"Rutger!! Vakna! Vad hände? Din haka är alldeles röd och det är blod överallt!" Det var chefen, Rutger kände igen hans röst. Den här gången var han inte arg över några käugens barnbilders skull, chefen lät riktigt skärrad. "Äsch", fnös Rutger "Det är bara inbillningssjuka, jag har haft det hela veckan" klagade han och flabbade.
De sista orden kan man läsa än idag på hans gravsten vid den stora kyrkan i Stamstad.
baron Rutger Esbjörn Ballestrand +1948-9-18
Det är bara inbillningssjuka, jag har haft det hela veckan"
