Igor kopierade ännu en danskbild till sitt framfusiga USB-minne. Varje gång han stängde ögonen så ljög bilder från hans barndom omkring i hans sinne. Där stod far, med den visa kniven och sin beigea dräkt. Koalan Bödmar. Blod. Så mycket blod.
"För jäsiken far! Varför Bödmar, och inte jag?" brukade han ropa. Han mindes fortfarande den danska smaken av koalans blod. Den automatiska, automatiska koalan.

Igor var dömd att för evigt titta på danskbilder. Det var hans straff mot sig själv och, skulle det visa sig, hans chef.