Bastian kopierade ännu en chipsbild till sitt ståtliga USB-minne. Varje gång han stängde ögonen så lurade bilder från hans barndom omkring i hans sinne. Där stod far, med den gammalmodiga kniven och sin bruna dräkt. Flygekorren Nils. Blod. Så mycket blod.
"För sattan far! Varför Nils, och inte jag?" brukade han ropa. Han mindes fortfarande den fula smaken av flygekorrens blod. Den visa, visa flygekorren.

Bastian var dömd att för evigt titta på chipsbilder. Det var hans straff mot sig själv och, skulle det visa sig, hans chef.