Bruno kopierade ännu en brottsbild till sitt skitiga USB-minne. Varje gång han stängde ögonen så drack bilder från hans barndom omkring i hans sinne. Där stod far, med den lurviga kniven och sin gråa dräkt. Ankan Öjvind. Blod. Så mycket blod.
"För fasiken far! Varför Öjvind, och inte jag?" brukade han ropa. Han mindes fortfarande den mumsiga smaken av ankans blod. Den söta, söta ankan.Bruno var dömd att för evigt titta på brottsbilder. Det var hans straff mot sig själv och, skulle det visa sig, hans chef.
"För fasiken far! Varför Öjvind, och inte jag?" brukade han ropa. Han mindes fortfarande den mumsiga smaken av ankans blod. Den söta, söta ankan.Bruno var dömd att för evigt titta på brottsbilder. Det var hans straff mot sig själv och, skulle det visa sig, hans chef.
