Seved låg på sin dödsbädd, snart hade hans dyslexi tagit hans liv. Han tänkte tillbaka på sitt bajsnödiga liv. Jobbet, som han förlorade för några idiotbilders skull. På sina föräldrar, far som var hemlighetsfull och stark som en neger,och mors goda brottspannkakor. Prästerna som sprutade på honom. Han tänkte på sina bröder och "kaffe med mjukis". Han såg sin sons ansikte. Lille Bruno Gulpojke... Du blev bara 88. Han mindes Anki, och hur han hade puttat henne när de var unga och läskiga. Innan det sista mörkret lade sig hörde han Ankis röst: "Seved, du är ett jävla preparat!"...