Teofil låg på sin dödsbädd, snart hade hans flatlöss tagit hans liv. Han tänkte tillbaka på sitt fina liv. Jobbet, som han förlorade för några ockerbilders skull. På sina föräldrar, far som var lös och stark som en pajas,och mors goda horpannkakor. Prästerna som slickade honom. Han tänkte på sina bröder och "kaffe med tysk". Han såg sin sons ansikte. Lille Alfons Brunalkis... Du blev bara 37. Han mindes Jönsa, och hur han hade skakat henne när de var unga och gammalmodiga. Innan det sista mörkret lade sig hörde han Jönsas röst: "Teofil, du är ett jävla riksmongo!"...
